Henrik Kalmeter, född 1693 i Falun, var en svensk bergsingenjör och företagare som gjorde avtryck i Sveriges gruvindustri under 1700-talet. Hans banbrytande arbete med att hitta och utvinna kobolt i gruvan i Loos gjorde honom till en av de mest framstående entreprenörerna i sin tid.
Tidig karriär
Efter att ha avlagt examen för inträde i Bergsstaten anställdes Kalmeter vid Bergskollegium, där han upprättade register över bergverkens privilegier från äldsta tid till 1690. År 1718 fick han offentligt understöd för en utrikes resa till bergverkens nytta och tillbringade åren 1718-1727 i Förenade Nederländerna, England, Frankrike och Tyskland, där han spionerade på deras gruvdrift och inskaffade skickliga järn- och stålarbetare till Sverige.
Karriärhöjdpunkter
År 1728 befordrades Kalmeter till kommissarie i Kommerskollegium och fick av Bergskollegium uppdraget att göra en resa inom landet för uppsökande av bland annat galmeja och stenkol. Efter en ny utländsk resa för anskaffande av skickliga utländska arbetare blev han 1734 assessor i Bergskollegium.
Kalmeters stora genombrott kom 1736 när han besökte gruvan i Loos för första gången och upptäckte att berget innehöll den mycket värdefulla mineralen kobolt. Han tog hjälp av de skeptiska svedjefinnarna som bodde kring berget för att tömma ut allt vatten och rengöra hålet innan provtagning skedde. Därefter påbörjades gruvdriften, och Kalmeter skapade sitt eget kungarike i Loos.
Motgångar och framgångar
Kalmeter mötte dock motstånd från arbetarna i gruvan, som klagade över det hårda arbetet till den ringa förtjänsten. För att få tillräckligt med arbetskraft till gruvan tillgrep Kalmeter tvångsåtgärder. Han fick rätt att på vissa villkor beordra finntorparna att arbeta vid gruvorna, vilket ledde till stridigheter.
Trots dessa motgångar fortsatte gruvdriften, och som mest arbetade 160 man i koboltverket. Kalmeter invaldes i Kungliga Vetenskapsakademin år 1748 och utsågs till Commerceråd året efter. Men produktionen vid gruvorna började så småningom avta, och Kalmeter drabbades av slaganfall och avled i Stockholm på julaftonen 1750 vid 57 års ålder.
Efter Kalmeters död
Efter Kalmeters död övertogs driften av hans systerson Johan Zenius, som döpte koboltverket till Sophiendal efter Kalmeters änka Anna Sophia Wallberg. Anna Sophia beslutade sig för att flytta till bruksherrgården i Loos och bodde där tills hon avled i Loos 1761. Äktenskapet mellan Anna Sophia och Henrik slutade dock barnlöst, och när bruksrörelsen upphörde revs Bruksherrgården och ersattes av den nuvarande prästgården. Det enda som fortfarande finns kvar är ett källarvalv.
Idag påminner oljemålningarna av herr och fru Kalmeter i Loos kyrka om Kalmeters tid som koboltkung. Hans arbete banade väg för Sveriges fortsatta utveckling av gruvnäringen och hans upptäckt av kobolt bidrog till att öka produktionen av porslin och keramik i hela Europa.
Sammanfattning
Henrik Kalmeter var en svensk bergsingenjör och företagare som gjorde avtryck i Sveriges gruvindustri under 1700-talet. Hans arbete med att hitta och utvinna kobolt i gruvan i Loos gjorde honom till en av de mest framstående entreprenörerna i sin tid. Trots motgångar och stridigheter med arbetarna i gruvan fortsatte Kalmeter att utveckla sin verksamhet och skapade sitt eget kungarike i Loos. Idag är Kalmeter ihågkommen som en banbrytande pionjär inom svensk gruvnäring och hans upptäckt av kobolt bidrog till att öka produktionen av porslin och keramik i hela Europa.